I tisdags kväll fick jag veta att min morfar var på Akuten för att han hade ramlat. De skicka hem honom mitt i natten trots att de visste att han hade ahlzeimers. På onsdagen hann jag nätt och jämt till skolan så ringde hemtjänsten till mig och sa att morfar ramlat igen och att de tyckte att han inte kunde röra höger sida så de skulle skicka in honom till Akuten igen. Jag åkte dit med en gång. Väl där så träffar jag morfar som jag fick hitta själv! Han kunde inte röra höger sida men han kände igen mig. Efter flera timmars väntan från 10- 14:30 så kommer en läkare in. Jag diskuterar med honom och säger att det här inte fungerar längre och han håller med mig att vi måste göra en vårdplanering. Ni kan ju inte skicka hem honom igen i alla fall. Till saken hör att min mamma och moster var i Spanien och kunde ju inte göra något därifrån.
Vi 17 så kommer han upp till en avdelning och får i sig lite mat för första gången på hela dagen.
Usch när man ser sjukvården från det här hållet så känner jag att det är så mycket jag skulle vilja förändra. Jag vet att tiden inte räcker till men man kan väl visa hänsyn, respekt och medlidande för patienter och anhöriga annars så kan man ju lika gärna säga upp sig. Visst en del har ju bra medicinska kunskaper men sociala kompetensen är ju så oerhört viktig.
Nu känns det skönt att han får omvårdnad dygnet runt men fy vilken jobbig vecka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar